Idag skedde det. Jag bestämde mig äntligen för att nu var det dags att springa. Efter idoget kikande på hemsidor och bloggar och efter en titt på Vägen Till OS med alla våra svenska stjärnor så märkte jag att benen nästan sprang iväg av sig själva. Jag snörade på mig skorna och stack ut. Klockan 22.00 Nöden har ingen lag.

De första stegen kändes som Stefan Holms i ansatsen. Allt eftersom passet fortsatte genom Köping fövandlades känslan mot ett Runners High och farten visste inga gränser. Jag kunde sprungit hur fort och hur långt som helst men förnuftet tog över och jag vek av hemåt.

Mitt i passet stannade jag uppe på Ströbohög och la mig ner på marken och tog in nattluften, samtidigt som jag kände att all ångest och bitterhet från de senaste veckorna bara rann av mig.

När jag låg där fick jag en flashback på ett pass som jag körde i våras. Det var efter sista intervallen på ett 4x4-intervallspass som jag bara la mig ner på gräset och tog in kvällsluften. På den där gräsmattan i Sandvikens stadspark och på Ströbohög kändes det som om jag kunde klara av allt och världen var min att erövra framför mina DS Racers.

"Impossible is nothing" tänkte jag och log lite för mig själv samtidigt som all motivation som behövdes för att lägga upp en hel sommars träning nådde sin höjdpunkt och det man tidigare trott har begränsat en verkar inte längre så betydelsefullt.

Det har nu gått 5 dagar sen O-ringen och besvikelsens dimma ligger fortfaranda tät. Jag sa till mig själv häromsistens att jag inte skulle träna förrns jag var sugen och det dröjer nog ett bra tag. All motivation har pulvriserats och stampats ner långt in i bakhuvudet och kommer väl förhoppningsvis tillbaka innan U10-mila om det blir nåt lag. Personligen hoppas jag inte på det.

Istället för att springa och gömma mig i skogen och leta efter orange/vita skärmar så ägnar jag min fritid åt ingenting. Varje morgon jag vaknar så ser jag en lång dags färd mot natt framför mig och sätter mig på en stol och gör ingenting.

Idag har jag dock fått tummen ur arslet och cyklade iväg ner till Balder för lite konsultation om bärbara datorer. Jag skulle ju ändå köpa chips och cola...

Tyvärr hade han inget tilltalande and the searh goes on.

Efteråt bänkade jag mig framför datorn och kollade på Reign Over Me för 4:e gången.

Nyss så gick jag in i ett av våra förvaringsrum och hittade en tidlös guldgruva. En guldgruva för musikälskare, nämligen två feta lådor med LP-skivor från LP-skivans glansdagar. Tyvärr så är LP-spelaren också från LP-skivans glansdagar och är ur funktion så The Golden Oldies får vänta tills spelaren antingen är lagad eller jag skaffar en ny. Hursomhelst så måste jag ta mig igenom dom lådorna. Man är bara en fake som musikfantast om man inte har några dammiga LP-skivor att lyssna till.   

Här är också ett skönt radarpar;

Riktigt skön låt med fin och komisk text. Härligt!

Bowie's in space
Bowie's in spa-a-hace
Whatcha doin' out there man?

That's pretty freaky, Bowie 
Isn't it cold out in space, Bowie? 

Do you want to borrow my Jumper, Bowie? 

Does the space cold make your nipples go pointy?
Do you use your pointy nipples as telescopic antennae to 
transmit data back to Earth? 

Bet you do, you freaky old bastard, you.

Hey Bowie, do you have one really funky sequin space suit
Or do you have several ch-changes?

Do you smoke grass out in space, Bowie?
Or do they smoke astroturf? 

Recieving transmission from David Bowie's nipple antennae
Do you read me, Lieutenent Bowie?

This is Bowie to Bowie, 
Do you hear me out there, man?

This is Bowie back to Bowie,
I read you loud and clear, man,

OH YEAH MAN!

Your signal's weak on my radar screen,
How far out are you, man?

I'm pretty far out

That's pretty far out, man!

Oh-ah-oh
I'm orbiting Pluto
Oh-ah-ohh oh oh
I'm drawn in by it's Groovitational
(Groovitational) pull,
I'm jamming out with the Mick Jagger-nauts

And they think it's pretty cool man

Are you okay, Bowie, what was that sound?

I don't know, man, I have to turn my ship around
Oh, it's the craziest scene

Yeah, I'm picking it up on my LSD screen

Can you see the Statosphere ringing?

To the choir of Afro-nauts singing

Bowie's in space

Fan vilket jävla mastodontinlägg det blev då. Det är bäst jag skärper mig innan jag börjar skriva halvtaskiga deckarromaner om mitt liv... Eller?

Lagen om alltings jävlighet har återigen stärkts av besvikelsens vecka. O-jävla-ringen 2008. Eftersom jag bodde i sjukdomens boning i 2 veckor var det väl dömt att ske till slut. Föga förvånad men desto mer besviken och förbannad vaknade jag på lördagens morgon med ont i halsen. Efter ett snabbt nervsammanbrott tänkte jag för mig själv; "If your in hell, keep on walking." Så följande dag och dagen därpå tillbringades med att överdriva varenda känd huskur i mannaminne. Rekommenderat dagligt intag fanns inte i min vokabulär. Fram mot kvällningen första dagen hade bacillerna förkastas till helvetets djupaste avgrund. Dock efter en natts orolig sömn, hälften vädjandes till Vår Fader allsmäktige Gud, hälften gråtandes ångestens tårar medans osammanhängade meningar rabblades mellan mina sammanbitna tänder, vaknade jag ändå med en hals som inte ville vara kompis med mig. Men skam den som ger sig! Jag hade gjort det en gång, jag kunde göra det igen!

Sagt och gjort, dagen efter startade jag den första etappen på O-ringen. Var jag frisk? Icke! Men lite snörvlande ska inte få hindra mig från fin orientering.

Följande vecka kändes hela tiden som en kamp mot säker död. Måndag och tisdag hade halsen bollen. På onsdagen passade halsen vidare till hosta och snor medans näsblod, snor och hosta dominerade fredagen och den sista etappen.

Resultatmässigt fick jag lida som en pinad myra som en liten skitunge försöker bränna med förstoringsglas. Löpmässigt fick jag se mig själv som handikappad efter en mumifierad fot i stenig terräng, självklart i nedförsbacke. Orienteringsmässigt inledde jag med slarv på måndagen, ett okej lopp med en 2 min bom och nåra 20 sek missar på tisdagen, ett näst intill perfekt lopp bortsett från nån krok 20 meter från vissa kontroller på onsdagen, dålig fokus på torsdagen med en bom och slarvig kompass och totalt jävla skitdålig på sista etappen. Det hela falerade mot första kontrollen när jag var säker och grillade de 3 andra som startade omkring mig på jaktstarten. Kommer till ett vattenhåll som ligger 50-100 meter från min kontroll, misstar den för en liten mosse och springer fel. Inser mitt misstag, springer tillbaka till vattenhålet och ska ta kontrollen därifrån men håller kartan fel och drar kontrakurs. Hittar tillslut kontrollen och springer iväg till 2:an. Har nu tappad alla konkurrenter och all draghjälp i terräng som var otroligt jobbig och med värme på det och sjukdom kändes det som en fin jävla dubbelmacka på väg till 3:an som gick igenom ett grönområde där jag kommer ur kurs och får tillbringa nåra minuter med att försöka läsa in mig och vela mig fram till kontrollen trots att det inte var nån större fara skedd. Några utländska blåbärsplockare har nu lyckats springa ifatt och jag släpper eftersom nästa sträcka bjuder på detaljerat grönområde som dessutom visar sig vara stenigt. Jag bommar som en H10:a som lämnar stigen för första gången och svär över min olyckliga situation. Innan var jag irriterad och avslagen. Nu var jag förbannad och hade gett upp. En till bom efter det sviniga grönområdet och sedan var det dags för långsträckan. En ful långsträcka genom hela kartan som inte egentligen var till för något annat än transport. Och en vidrig transport var det också. Tunglöpt och jävligt enkel orientering. Jag gick hela vägen. Några hundra meter från kontrollen börjar jag blöda näsblod. Sedan färdas jag mot en vätskekontroll där jag satte i mig minst 1,5 liter vatten och lite sportdryck för att orka ta mig i mål. Tänker att jag är jävligt tuff som inte har brytit på hela veckan. Inte för att tanken inte slagit mig. Hade det inte varit för att närmsta väg tillbaka till mål var att ta kontrollerna på den sista etappen så hade jag brytit. Men livet vill inte alltid det man själv vill. Eller aldrig för den delen.

Nu har jag brytit ihop. Jag sitter på västkusten på en camping nära Smögen och ägnar all min fokus på att bada och skaffa hudcancer så jag slipper detta evinnerliga lidande. Träningen har jag dessutom gett upp på de här semsesterdagarna. Om jag varit normal så hade mitt liv sett ut såhär. Sittandes på klipporna med en bärbar och bloggandes om livets ljuvligheter medans havsvindarna smeker min kind. Nu tillbringas livet mer åt räknandet av interviller, pulsjämförelser, karttittande och träningsdagboksprogrammerande. Och bloggandes om livets bitterheter. Men inte nu. Nu har jag gett upp för en stund. Snorar litegrann men inte tillräckligt för att hålla mig borta från träning. Men det skiter jag i. Nu ägnas mitt liv åt nya rekord på Quadrapop och smygspanande på snygga tjejer som solar topless på stranden.

I höst ska jag sikta mot Lång-SM som då blir årets enda chans att upprätthålla mina mål. Men hittils ser det dock ut som om 2008 kommer bli the year of fuck som jag tidigare fastsällt.

En liten isbrytare; Om Obama blir president, heter det fortfarande Vita huset då?

Jag ramlade av stolen när jag läste det. Kunde inte andas. Sjukt kul.

Dagen tillbringades i Skinnskatteberg med 2 träningspass i drömterräng bortsett från en liiiten liten petitess. Två meter jävla hög undervegetation så man dog av utmattning efter 200 meter. Man märkte inte om man tog i eller inte för man kom jävlarimig inte framåt ändå. Men sjukt fin skog annars och jävligt nice orientering på andra passet. Och bittra jävlar som sällskap. Prima skinka.

Efter 2 pass och ingen dusch så kändes allt riktigt hankypanky i duschen efteråt när det ösregnade utomhus. Därför ägnades resten av dagen åt det åh så viktiga surfandet på diverse sidor och bloggar. En liten film och 2 Dexter-avsnitt har också hunnits med.

Taggar O-ringen nu som fan. Bortsett från Sveriges största jävla lårkaka så känner jag mig i fin form inför nästa vecka.

Hittade ett nytt och fint motto; "Allas skit stinker."

Bra motto. 

Jag har tappat en läsare. Jävla skit. Nu ska jag ligga och gråtrunka i min säng sen ska jag skära mig lite i handlederna...

är det nån som förresten märkt att jag ändrat min bloggtitel? Förut stog det; Harder, Better, Faster, Stronger.

Nu står det; Harder, Bitter, Faster, Stronger.

Klyftigt va? Visst var det kul?! Eller har det gått förbi obemärkt?