Om man skulle ta och kontemplera över helgens "insatser" så kan man ju sammanfatta det hela till ganska mediokert.

Efter en vecka av ben som inte alls ville vara med och leka så var det alltså masstart på lördagen. Hängde på ganska bra första 2-3 km, sen så väggade jag och tillbringade resten av banan mer eller mindre själv och lunkandes. På söndagen så började jag med att konstatera att jag är helt jävla dum i huvudet till första kontrollen. Sen tryckte jag på ganska bra på de följande kontrollerna men vid första långsträckan så ville fötterna inte vara med längre. Det gjorde ont att vrida dem i en onaturlig vinkel och jag hade skavsår.

Men ja ä int' bitter. I'll be back. Harder, better, faster, stronger och allt det där. Nu ska jag trycka intervaller de närmaste veckorna och skaffa mig lite fin form till SM.

Tillbaka till det normala. Sommarens vattenskadade period är över och hösten inväntas med vetskapen om sämre och kyligare tider. Skolan har börjat och hösttävlingarna är igång. Det är riktigt skönt att få chilla i Viken återigen, även om jag inte direkt längtat till alla långa tåg/bilresor till tävlingar som medföljer.

Veckan inleddes med en onådig nollning av de nya eleverna, men eftersom det är hemligstämplat så tänker jag inte gå in mer på det. Skolan började i onsdags och det var ju som det alltid är. Hej och välkommen till en ny termin, hoppas du haft det bra i sommar och ge fan i att skolka. Dock ser jag fram emot de nya ämnena som till exempel programmering som smygstartade i fredags.

Träningsmässigt har jag legat bra till med träning varje dag och tävling fredag, lördag, söndag. Dessutom en fin natt-tävling i Storvik på onsdagen. Tycker det är måttligt roande att jag denna vecka sprungit mer natt än vad jag gjort sammanlagt de senaste två åren. Hade glömt bort  hur kul det kan vara ibland. Påmindes dock i fredags om hur jävligt det också kan vara. Blött och kallt och helvete 8,8 kilometer med ett jävla stearinljus i pannan som slocknade 2 km från mål. When the going gets tough...

Under denna vecka misstänker jag att jag har drabbats av ett lindrigt fall av narkolepsi. Varje gång jag hittar en lucka så somnar jag. Det är lite läskigt. Inte ens när jag vill sova somnar jag...

Om en timme och fyrtio minuter är det återigen dags för tågresa upp till Sandviken. Då ska jag sova.

Jag är trött. Det är fult väder ute. Inte dåligt väder, dåligt väder finns inte enligt vissa. Det finns bara dåliga kläder. Fuck you, säger jag sen säger jag att vädret är fult. Det får stopp på de där jävla solskensoptimisterna. Vad ska de säga då? Va?!

"Det finns inget fult väder, bara fula kl..."

Fan också.

Fett skön låt framförd av den dynamiska duon Filip&Fredrik

Enligt Dantes "Divina Commedia" så är helvetet inbyggd i nio kretsar formade efter hur grova synder men begått i livet. Ju inre krets desto värre synd. Efter det så kallade "Inferno" så kommer man till en plats som så fint heter "Purgatorio" där det är tänkt att man på något sett ska renas från en eller flera av de sju dödssynderna man begått, varav en är att frossa. Jag kan med nästan 100% säkerhet anta att jag har en VIP-plats där. Jävlar vad jag har frossat. Jag har frossat i mig chips, bakelser, kaffe, kakor och fan å hans moster de senaste dagarna. Och i morgon når frossandet dess kulmen då det är födelsedag för hela slanten med allt vad det innebär med en riktigt fin tårta och förhoppningsvis en förbannat fin grillmiddag som avrundning på det. Sen måste jag nog ta och skärpa mig om det ska bli något av mig. Annars kommer jag sitta där i min soffa som 40-åring med en riktigt fin kalaskula, perfekt att ställa ölen på medans man avnjuter AFV eller något annat intelligensbefriande. Usch!

Men hoppet är ännu inte förlorat! Idag körde jag 4x4 intervaller och precis vid det stället som jag körde på rååååkade IKWs damer träna löpskolning. Ojdå. Snackade lite med deras tränare i vilan. Så går allt åt helvete med orienteringen så kanske det finns en plats för mig i OS-finalen på 200 meter.

Anyway, nu ska jag äta munkar och dricka kaffe.

Inför dagens tävling gick jag ut med ett riktigt jävlaranamma-humör. No mercy, tänkte jag för mig själv innan start. Yeah right.

Det smäller till direkt när jag tar första löpsteget på uppvärmningen. Höftböjaren/ljumsken/hela jävla vänster benet går inte att lyfta eller att skjuta ifrån med utan en helvetes jävla massa ajajaj.

Dock efter idoget stretchande och töjande och tumsugande så kunde jag fortfarande ta ut ett löpsteg eller två men det var inte vackert och endast en skugga av den grace jag besatt för några veckor sedan. Det där med no mercy fick vänta tills en annan gång. Nu skulle jag bara ta mig runt och hoppades på att jag inte skulle tappa vänsterbenet på nåt jävla kalhygge.

Första kontrollerna gick bra förutom en krok till ettan och där det var lite stenigt så besvärades jag inte så värst mycket. Vid första långsträckan blev jag trött och irriterad i ett grönområde och tog mig sedan upp på en höjd där jag nästan bommade en kontroll men fick hjälp av Kungen. Skamsen fortsatte jag min tunga odyssé av smärta genom andra långsträckan men hade ändå orienterat rätt bra. En kille som startade 2 min före mig och som jag kommit ifatt i början hade nu tydligen kommit till insikt om att han höll på att få däng av en handikappad och otränad stackare och sög fast sig som en blodigel på min rygg. Trodde att jag skakade av mig honom på den allra längsta långsträckan där vi tog eget vägval men jag sprang väl för sakta för likväl var vi samtidigt vid nästa kontroll. Lyckligtvis var det bara några kontroller kvar och vid den näst sista kontrollen lät jag han springa om så att han kunde få bomma ifred. Detta var precis vad han gjorde och jag avslutade mitt orienteringslopp med att ge Kungen lite tillbakakaka och visade vart kontrollen satt. Sedan var det bara sista kontrollen och spurten kvar där jag försökte hålla ett snyggt löpsteg inför fansen och lyckades ganska väl.

Efter loppet kände jag mig förnuftig och skulle jogga ner men det tog stopp efter 20-30 meter för att det gjorde så in i helvete jävla ont. Istället haltade jag mig iväg för att se segrartiden på 61 minuter, min egna tid på 72 minuter och flera andra 72:are och nån enda till som var under 70. Detta räckte till en usel och pinsam 7:plats, mindre än 2 minuter från pallen. Shame on me.

Imorgon väntar ett 2-dagars träningsläger i Gnesta, söder om Södertälje där jag ska träna lite inför SM. Får se om benet håller för det annars blir det kartpromenad och asfaltslöpning. Förhoppningsvis ska LÅA trycka lite på benet. Ont ska med ont bekämpas. Hujedamej.

Tills dess ska jag gotta mig i att jag orienterade i alla fall bra även om jag höll pensionärsfart största delen av loppet.

Iritad karta

Jävligt rolig sketch från Saturday Night Live som är riktigt sevärd. Tyvärr så ligger den inte på Youtube för att nån grät väl lite för mycket på upphovsrättsskyddande eller nåt sånt tjafs men jag hittade en länk så njut av dagens "Youtube".

An SNL digital short!

Hemkommen från ännu ett Ungdomens 10-mila sitter jag här med blandade känslor. Bitter för att jag var tvungen att vara med, hellre tränar jag bra än springer på en vandringsledsliknande utskrift som säkert var skitsvårt för alla stackars H12:or som var med men som var föga krävande för en som lämnade stigen för 5 år sen.

Fast ganska nöjd över att jag pissade på alla i omstarten och några till som lyckades dra ut innan startskotten ljöd igen. Men som sagt, inte så svårt på en dubbel H14 bana. Dock inte så pjåkigt av en otränad stackare som skedat med Johan och Macke i ett korsdraget tält en hel natt.