Läste på DN nu att ryssarna tydligen är lite purkna efter pausunderhållningen på Melodisfestivalen. Och är det inte fantastiskt? De har gjort ett svar på låten"Tingaliin" som mestadels handlar om hur de dängade på oss i Fotbolls-EM och slaget vid Poltava. Tydligen. Vad vet jag?

Det som är så komiskt är att Ryssland, inofficielt världens fiende number one, blir rosenrasande när lilla Sverige ska göra Melodifestival. Snacka om att inte kunna släppa de små detaljerna.

Grotescogänget (de som gör pausunderhållningen) som förövrigt är Sveriges skönaste humorgrupp ska ha heder för detta.

Kartpärmen funkar inte. Skiter i det. Palla.

Ska försöka organisera mina inscannade kartor på internet och har således startat en kartpärm. Där kommer jag lägga alla kartor framöver om ni vill kolla på dem. Länk hittar ni senare under rubriken "Länkar" i högerspalten.

Over and out.

Skulle upp och hämta kaffe för en stund sedan och någon jävla idiot har släckt lamporna. Vad tror ni hände då? VAD FAN TROR NI HÄNDE?

Jo, först snubblade jag över ett par orienteringsskor i hallen. Lamknappen var på andra sidan så jag fick glatt känna mig framåt i bäckmörkret. Mitt i den här jävla hallen ligger en björnsax. Hur i helvete hamnade den där? Jag sätter i alla fall ner foten olyckligt nära. PANG! Hela underbenet avkapat. Från knävecket och ner.

Jag sliter av mig t-shirten och lindar en provisorisk gasbinda om mitt kapade ben. Lyckligtvis (om man kan kalla det så) så var det mitt vänsterben, som inte alls är lika beundransvärt starkt som mitt högerben.

Jag fortsätter hoppandes min resa genom hallen för att hitta den satans knappjäveln.

I nästa stund kommer det en hund farande emot mig. Ett vidrigt, bestialiskt litet sattyg som direkt sätter huggtänderna i mitt friska ben och sveper bort det så att jag faller pladdask på golvet.

Eftersom det är mörkt har jag inte fattat vad som hänt förrän vidundret börjar bita ansiktet av mig. Lyckligtvis bär jag alltid med mig en konservöppnare som jag lyckas sprätta upp magen på det satans odjuret med.

Efter denna strid på liv och död finner jag att jag endast är ett par meter från lampknappen. Jag lyckas med viss svårighet att släpa mig fram genom den mörka korridoren tills jag äntligen ligger på golvet mitt under lampknappen.

Plötsligt hör jag ett ljud bakom mig.

- I don't think so, sonnyboy! väser en mansröst. En mansröst så otroligt grym och vedervärdig att mitt blod fryser till is. Bokstavligt talat eftersom att det av någon anledning blivit osannolikt kallt.

Jag ser inte, men jag känner min andedräkt stiga vid sidan av mitt huvud och bilda ett ångmoln som sakta svävar upp mot det ansikte vars tillhörande mun formar orden:

- Your days as an environmental terrorist is over.

Skräcken tar över och jag krälar desperat över golvet för att undfly mitt öde, men den okända mannen bara skrattar galet och stöter fram mellan sitt hysteriska asgarv orden;

-The time for darkness...hahaha... and ... hahaha... coldness has... hahaha... arrived. Prepare to meet your maker, Simon!

Snabbt och lika graciöst som en panter trycker jag ifrån med armarna så att min sargade kropp trycks upp mot taket där mina fortfarande fullt funktionsdugliga starka armar greppar tag om ett rör. Kvar i min hand har jag konservöppnaren som räddade mig från säker död. I ett desperat ögonblick kastar jag konservöppnaren mot den del av hallväggen där lampknappen sitter.

Ett plötsligt ljus översvämmar hela hallen. I detta ljus ryggar en man tillbaka, som för att söka skydd från ett dödligt regn av syra.

Hans svarta ögon avspeglar ett hat så stort så att för en stund håller mina svettiga händer på att tappa greppet om röret.

- Go back to the shadow, sade jag till honom och spände blicken i hans mörka ögon.

- You shall not pass, sade jag sedan när han försökte ta sig förbi mig för att släcka. Med en vighet vars like jag aldrig förut uppbringat svingade jag sedan min kvarvarande kropp i en cirkelrörelse och fick till en vacker träff i mannens bakhuvud.

- Don't you see? började han sedan predika. We didn't inherit this planet from our anchestors. We are borowing it from the next generations. We must make sure that this planet is left for our children. And their children. And their children's children.

Medan han talade gjorde han en rörelse med sin hand mot sin rygg och efter en stund av ouppmärksamhet från min sida drog han fram en jättelik machéte.

- Die, motherfucker, die! skrek han och svingade machéten mot mitt oskyddade huvud.

I sista stund släppte jag taget om röret och föll ner på golvet där min trogne konservöppnare låg jämte mig. Med en snabb rörelse tog jag upp den och började sprätta upp mannen från navel till hals tills jag äntligen kunde konstatera att han var död som en sten.

Med en sista kraftanstränging skrek jag uppför trappan till den andra våningen:

- Vem fan släckte lampan?!  

Trots bristande motivation och vilja så gick jag ändå upp i morse och förberedde mig för "tävlingen".

När jag kom fram visade det sig att man bara behövde gå ur bilen för att bli blöt om fötterna så eländet började redan där.

Vid ombytet märkte jag att min Sport-Ident was nowhere to be found så det blev en resa till sekretariatet för att ändra till reservpinnen innan jag kunde ta mig till start.

Med kartan i hand vid startpunkten stod det klart att detta inte skulle bli en av mina bästa prestationer. Med ett snitt på 160 i puls på 11 av 14 kontroller kunde jag konstatera att min löpfart närmast liknade "leifing". Däremot kände jag att orienteringen satt som handen i handsken och inga större utsvävningar kunde konstateras. Däremot lite för mycket Brøyteren istället för Stifinneren på en sträcka där runtvägvalet var givet och jag körde rakt på.

Nu väntar en skön eftermiddag av ingentinghet innan det är dags att handla Pringles & Pepsi så att man överlever tillräckligt länge för att se Portugal trycka Sverige i prutten i VM-kvalet.

Imorgon blir det årets första tävling på svensk mark. Kringelträffen. Jag efteranmälde mig i tisdags och kunde redan då konstatera att jag inte var speciellt taggad. Idag var det bara till att ta en titt ut genom fönstret för att tappa intresse totalt.

Så eftersom att det snöat tre meter idag och det inte ser ut att sluta under natten så kommer jag fullständigt skita i att det är tävling imorgon. Förhoppningsvis är det inte så mycket snö så att det inte går att springa i skogen så att man i alla fall kan få sig lite träning.

Men att klassa det som tävling vore ett skämt.

Förövrigt hoppas jag att ni inte går på den här bluffen om att släcka lamporna imorgon. Det är bara ett jävla påhitt. Personligen ska jag se till att vartenda eluttag hemma är smockat med lampor motsvarande 200 miljoner lumen.

Elräkningen må stiga i taket. Men det är ett pris värt att betala för lite varmare klimat.  

Det är intressant hur dagarna kan vara så jävla enformiga. På onsdagar försover man sig alltid litegrand. Man skiter i frukosten, drar till styrkan. Är svintrött hela dagen i skolan. Kommer hem klockan 16 och vill bara avlida i en säng någonstans. Sen kommer torsdagen. Alltid lika segstartad. Sen får man köa för värdelös mat. Sen matte. Sen träning.

Även träningen är jävligt enformig. Distans. För mycket snö för orientering. För mycket snö för löpning i skog. Springer väg. Ute i en och en halv timme och försöker hitta något speciellt med den här träningen.

Det finns inget. Det är bara en i mängden.

Surfar runt lite på vädersidor. En-i-mängden-träningarna ser inte ut att sluta på ett tag.

Det känns ju jävligt bra.

Fyfan.

Ge mig en dag. EN jävla dag med plusgrader och regn. Jag vill inte vara kvar i den här skiten längre.

Idag blev det sprintintervaller i slingform i Sandviken. Tyckte det var grymt skön träning trots att kartan var under all kritik.