Jag tycker det är tämligen intressant att så fort jag skriver någonting med ordet "ryss" får jag mystiska kommentarer som enligt efterforskningar har IP-adresser som härstammar från Moskva.

Sitter nu uppe och väntar på KGB-agenter, rysk invasion, Dancing Bear or whatever...

Tänker såklart fortsätta för jag finner stort nöje i att läsa dessa kommentarer.

Idag hälsar Ryssen på igen. Det var några veckor i januari som Ryssen var extremt aktiv. Ryssen tränar ju nämligen inte en, två, inte ens tre gånger per dag. Om det vore så att Ryssen sov, så skulle Ryssen träna från vaken stund tills dess det återigen är dags att krypa till kojs. OM det nu var så att Ryssen sover vill säga.

Ryssen har redan varit ute och pumpat sönder lite asfalt med ett par rullskidor och stavar. Vi får se vad Ryssen hittar på ikväll.

Efter ett mindre bakslag där jag såklart bara har mig själv att skylla (skyller såklart på någon annan) skickade jag sjukdomen djupare in i kroppen på min harmlösa tur över Köpings nejder. Halsont och hosta kommer om vartannat och förstör vad annars skulle vara sommarens sista dagars insupande. För visst känns det i luften, den är tillbakadragande.

Att sova och vila upp mig har väl heller aldrig varit min grej om man frågar mig klockan ett på natten. Frågar man mig dock klockan elva nästa dag är sömn av högsta prioritet. Det hör dock inte till ovanligheterna.

Kommer någonsin en förändring?

Nej.

Jag vet inte om det är all denna nyfunna motivation att just bara löpa - eller om det kanske är all koffein som insvepts över en kort tidsperiod som gör att jag har en sådan lust att ta mig ut på en liten jogg. Inget fancyschmancy, bara ca. 40 minuter comeback-jogg. Den jag brukar köra när en sjukdom ska exorceras.

Är man inte riktigt hundra procent frisk så kan man i alla fall intala sig själv att man är det och sen springa sig frisk.

Att fånga dagens sista solstrålar kan ju inte heller vara negativt. Även om mitt nyfunna top-of-the-line-mörkerseende kanske kommer väl till pass en dag natt.

Just nu är lusten efter att träna påtaglig. Jag vill upp till Idre och springa uppför Städjan, som jag gjort så många gånger förut. Jag vill köra det monsterpass som jag förkortade och som bara blev 3 timmar förra sommaren. Jag vill köra motbakkeløp i Bergen (staden alltså. Fast substantivet också). Jag vill köra triathlon. Faktum är att jag planerar att köra ett cykelpass, följt utav ett rullskidpass och ett löppass när väl förkylningen har släppt. Jag kan inte simma.

Det skulle vara härligt att få vara med i Vasastafetten också. Finns inget som går upp emot riktigt härliga distanspass på backiga heder i vacker natur. Det finns inget som slår att komma hem dyngblöt och lerig efter ett hårt långpass på tre timmar. INGET!

Längtar lite nu till Stockholm Halvmarathon. Långt ifrån vacker natur men till viss del en vacker stad. Och det bästa sättet att uppleva en stad är löpandes!

Det är synd att behöva vara fastkedjad nere i källaren. Jag har inte sett solljus på tre dagar och har väl inte fått mycket mer än vatten och bröd att äta. Det luktar olja från garaget och Internetmottagningen är som hämtad ur en tid då disketter ansågs riktigt behändiga.

Kedjans alla länkar består till största del av sjukdom men också svalt intresse av socialt umgänge med lokalbefolkningen, för let's face it; alla i den här staden är idioter.

Istället längtar äventyraren i mig lite bort. Bort till främmande platser, nya människor och spännande tillställningar. Tur då att Uppsalas studentliv ligger precis bakom hörnet. Njutit av en sommar har jag aldrig gjort. Det är bara ännu en årstid som är drägligare än vintern.

I väntan på en schysst tillställning att spåra ur på, studentstarten månne, taggar jag med en sjuk serie.

Den här.

Sen sommarmåndagskväll är det Dexter. Dock repris på fjärde säsongen, vilket var helt insane bra. Längtat länge efter femte. Om mindre än två månader.